EmmaJae

Jag är så sjukt förtvivlad för tilfället! Matchen ihelgen gick svindåligt. Ni idioter som känner att ni vill gotta er i detta kan gå in på innebandy.se och klicka er fram till resultatet, sen kan ni dra åt helvete! Inga pikar tack, inga kommentarer!
Sen måste jag bara få klargöra en sak. Jag älskar inte att jämt vara slut i kroppen, att jämt ha träningvärk. Jag älskar inte heller att efter jobbet nästan bli osams med mamma för att jag tjatar så mkt om att hon ska komma o hämta mig för att jag sen ska skjutsa hem henne, byta om, inte hinna äta och stressa ner till träningen. Jag gillar absolut inte att hälften av alla fester jag blir bjuden till måste jag gå omkring nykter, den andra hälften orkar jag inte gå på för jag måste sova och återhämta mig. En annan sak jag inte gillar är när jag av ren utmattning somnar en halvtimme in på VARENDA film jag och Sebastian ska titta på, att jag somnar ifrån honom. Trots att han bara är hemma på helgerna och trots att jag kan sakna honom så jag gråter i veckorna. En annan jag längtar efter är Josefin Suvander, min vapendragare, min absolut bästa kompis som jag har upplevt mina absolut bästa stunder med i detta liv. Henne, gott folk, har jag inte träffat sen i augusti. Då åkte hon till Linköping och pluggade, och inte en enda helg har jag kunnat åka och träffa henne pga matcher eller så har det varit något annat som inte klaffat.

MEN, Jag har gjort ett VAL, jag har valt innebandyn! Jag ÄLSKAR min innebandy, mitt innebandylag, adrenalinet som matcherna ger. Sötman från en seger och det beska från en förlust. Trots allt jag förlorar för min innebandy så kämpar jag på. Försöker att inte missa en träning, åker hem tidigare från Thailand för att det är match den 12e! Stressar, fixar och donar för att hinna med att träna för ett MÅL, att hålla oss kvar i Division 1! Det var i början på säsongen allas mål, jag kommer mkt väl ihåg när vi satt där på stenen isomras och gemensamt kom fram till detta mål. Men nu kommer kruxet, dom senaste två veckorna har det varit URUSEL träningsnärvaro. Vi är ungefär 20-25 i laget, idag var vi 12 stycken. Vart tog resterande 8-13 personerna vägen? Är alla sjuka? Hur ska vi hålla oss kvar i Division 1 om inte alla kommer ner och tränar? Så bra är vi inte. Men vi hade en uppåtkurva som stegför varje match där ett tag. Det gäller nu att suga tag i den kurvan och få den att höjas så mkt att det blir en vinst! Vi får fan inte ge upp. Vafan, jag har ju lagt hela mitt sociala liv på detta. För om alla bara ger allt, som förut. Ja då kan jag leva med att somna vid halv tio varje kväll, att aldrig få sitta ner och äta med min familj eller att få använda telefonen som enda kontakt med Jossan. Då är det smällar jag kan ta, för i samma sekund som jag kommer ner till träningen så blåser alla bekymmer bort, då är jag i mitt rätta element, med underbara lagkamrater,en klubba och en boll. Och den känslan vill jag ha tillbaka!